Fredag morgon i ett höstsoligt Stockholm. Jag ska till San Francisco Tech Week med en liten svensk delegation och försöker beställa en bil till Arlanda. Ingen Uber, ingen Bolt, inte en enda. För första gången på fem år ringer jag Taxi Stockholm och får som tack betala dubbelt. Lite symptomatiskt, tänker jag, att jag ska besöka techmekkat och får använda ett taxibolag som har funnits sedan 1899. På plats är vi tjugofem personer som ödmjukt kallar oss själva “Swedish Tech Mafia”. Jag bor hos Rikard Steiber, som byggt bolag i dalen i sjutton år och idag är bland annat Luminar Ventures amerikanska partner i Silicon Valley. Hans hus ligger ett stenkast från Stanford och Sand Hill Road. När vinden ligger rätt kan man nästan höra sedlarna prassla. Resan in till stan från Rikards hus tar en dryg halvtimme. Jag tänker använda den – här är Rikards San Francisco-spaningar. SÄLJ NISCHAT – OCH SNABBT Hans första poäng är lika enkel som obekväm: product market fit i Sverige är inte product market fit i USA. Marknaden är större, men konkurrensen är det också. Den som var en lysande grundare hemma är inte automatiskt det här. Jag berättar om en vän som byggde bolag i USA i många år. Här säljer man inte rödfärg, brukade han säga. Man säljer i stället en nyans av rött. I Sverige breddar vi oss för att marknaden ska bli stor nog. Här smalnar man av tills ingen annan kan matcha. Därför tjatar amerikanerna om idealkunden: vem vill verkligen ha produkten, vem kan köpa den? Och mötena är trettio minuter, max. Svenskar vill gärna berätta hela sin bakgrund först. Tänk Aftonbladet-rubrik i stället, säger Rikard. En ”sexig” bild, en bra rubrik och sedan hur du löser kundens problem. Inte vad din produkt gör. Jag tänker på min inledande fråga till honom, som mer var ett utbroderat resonemang. [https://cdn.breakit.se/assets/media/images/0e65b1928699e425f65b9c2ec8e07c30.png] Rikard Steiber (t.v.) och Johan Siwers (t.h.). Foto: Privat. JAG TROR PÅ AI-UTRENSNING Sedan pratar vi förstås AI, som alla bolag idag förväntas driva sina tjänster på. Många nya AI-bolag löser en sak riktigt bra, som screening eller intervjuer. Då måste de fråga sig om de är ett bolag eller en "feature". De stora plattformarna ser dem som det sistnämnda – och köper uppstickarna när kunderna börjar byta. Distributionsstrategin blir exitstrategin. Jag tänker på fotboll: nittio minuter, en boll, och till slut vinner Tyskland. Vår värld är samma spel, fast där är det Microsoft som vinner. Och jag tror att vi snart ser en utrensning bland AI-bolag som tagit in pengar från investerare som inte visste vad de investerade i. Ingen dotcomkrasch, men en sund ansning av ett träd som blivit lite vildvuxet. BRÅKET VAR DET BÄSTA Här blir vi oense, och detta är bilresans bästa passage. Jag argumenterar för att AI-vinnarna är mellanlagret, de som har domänkunskap och erfarenhet men som kan bli två, tre, fem gånger så effektiva. Rikard håller inte med. De unga har mest kunskap och vilja, men minst påverkan. Mellanchefen gör samma jobb fast fortare. Han argumenterar för att den stora vinnaren är den yttersta ledningen, de som automatiserar bort hela funktioner och anställer färre juniorer. Med det sagt så krävs det här en mycket senior människa i loopen, en person i det verkliga livet som snabbt dödar det som inte fungerar och rullar ut det som fungerar. Rikard liknar det vid ett smörgåsbord: man ser vilken toast skagen som går åt på Stockholmskontoret och serverar sedan den på alla kontor. Johan Siwers, investerare och rådgivare i Supermarket VC, som skriver på plats från San Francisco Tech Week.
