Det var ingen typisk, men särskilt talande reaktion när några av landets främsta betalväggspublicister förra veckan rasade mot en riksdagsledamot som vägrade betala sig till fakta. En riksdagsledamot hade fått felaktig information och när han via en reporter hänvisades till en artikel mötte en betalvägg. Riksdagsledamoten, moderaten Jan Ericson, förklarade att han inte kom åt den på grund av betalvägg och att han inte kunde “betala för alla länkar”. Det fick flera av Sveriges främsta publicister att gå i taket. Reaktionen är förståelig. Riksdagsmannen har både råd och kanske särskild skyldighet att hålla sig uppdaterad med fakta. Men reaktionerna och händelsen sätter fingret på något större.
För just nu syns en ökad frustration från betalväggstidningar över läsare som inte betalar eller klagar över att artiklar ligger bakom lås. Det gör att journalister blir defensiva, trötta på att förklara varför de behöver få lön för sitt jobb.
Men vad som snarare borde förklaras, eller erkännas, är att dagstidningar med betalvägg inte längre är en självklar del av det offentliga samtalet. Genom att bli betalväggstidningar har de blivit nischmedier.
Någon kan invända och hävda att tidningar alltid varit det, tidningen har ju alltid kostat pengar. Men det finns en stor skillnad. Tidigare var dagstidningen samhällets nästan enda informationsstruktur. Det var sättet man fick global och lokal information på, en nödvändighet för den som ville förstå vad som var relevant och intressant. Den uppgiften har sedan 15 år tillbaka tagits över av internet. Nu är det via våra sociala medier-flöden vi får den superlokala och väldigt globala informationen. Den är gratis och filtreras genom våra vänner, kändisar och företag.
När dagstidningen nu väljer att ta betalt för sitt innehåll ställer man sig utanför det här. Och majoriteten upplever inte heller att de är nödvändiga. Vissa gör det, och betalar, men inte alla.
Och därför börjar dagens betalväggstidningar likna 90-talets tidningsmagasin.
Föreställ er att den aktuella debatten hade skett på 90-talet och handlade om en fakta som Dagens samhälle, Filter eller Fokus hade skrivit en artikel om. Inte hade de ilsknat över att en läsare (eller riksdagsman) inte hade tillgång till deras tidning, nej, istället hade de skickat ett pressklipp eller nöjt sig med att informera om var det gick att läsa och accepterat att alla inte kan vara prenumeranter - för hey, de är ju ingen dagstidning, utan en nischprodukt.
Det är den insikten dagstidningar behöver komma till idag. De är inte internet, de är en nischprodukt. Hur bra journalistik de än gör så kommer de inte bli en del av allmänhetens stora samtal så länge deras information finns bakom en särskild betalvägg.
Det är ett beslut man tar som är ekonomiskt logisk just nu, men det kommer med en konsekvens för både samhället och det offentliga samtalet.
Jag tror att det går (och borde) göras annorlunda, men om detta talar vi djupare och mer om i Mediepodden denna vecka.
Då kan du också höra hur en insamling via rockbandet Kent finansierat en journalisttjänst för den stora Facebookgruppen #Jagärhär.
Lyssna här, eller prenumerera i Itunes/Acast
Rättelse: I en tidigare version av texten skrev vi att Jan Ericsson representerar Socialdemokraterna i riksdagen. Han är representant för Moderaterna. Vi beklagar misstaget.