Breakit - "Förlorade alltid alla bråk – nu tar jag revansch som entreprenör"

"Förlorade alltid alla bråk – nu tar jag revansch som entreprenör"

Bo Mattsson
Bo Mattsson
16 mar 2016, kl 16:30

Serieentreprenören Bo Mattsson, som nyligen sålde sitt bolag Cint för en miljard, om hur jakten på mening driver honom att starta och bygga nya bolag.

Bo Mattsson
Bo Mattsson
16 mar 2016, kl 16:30

Meningen.

Är det inte det vi alla håller på med? Söker meningen, menar jag. Jagar, letar och eventuellt finner den. 

Jag har fått förmånen av människorna här på Breakit att skriva om affärsmannaskap i allmänhet och entreprenörskap i synnerhet. En del av detta har att göra med mitt eget sökande efter mening. Genom att truga i just dig mina tankar, så uppfyller jag nämligen någonstans mitt eget jagande. Även om det inte nödvändigtvis innebär att jag hjälper dig på traven i ditt sökande. 

Men, vi får väl ser hur det går - det fenomenala med nätet är ju att om ingen läser mig, så försvinner jag kvickt som attan och kan ägna min tid åt något annat som förhoppningsvis både skapar värde för någon annan samtidigt som det låter mig söka mening annorstädes. Mitt sökande efter mening, och mitt berättande om detta sökande, fungerar bara i det fall du finner det relevant. 

För det är det som är tricket – hur skapar vi relevans i det vi gör för någon annan? Det gamla ordspråket att det enda sättet att bli rik är att göra någon annan rik (i detta fall "vara relevant") är mer sant än någonsin. 

Mitt eget entreprenörsskap är hårt drivet av revansch och hur jäkla löjligt det än må låta vad gäller en 55-årig gubbe, så beror den revanschlustan på att jag växte upp med en drygt två år äldre bror. För er som inte varit i den situationen, så kan jag berätta att det innebar det att vi i princip, till den dag jag fyllde 15 år, slogs varje dag, sju dagar i veckan, 365 dagar per år. 

Jag förlorade alltid. 

Med det menar jag dock inte att jag måste bevisa något för min bror än i denna dag, det är inte riktigt det det handlar om. Däremot så skapade det en övertygelse av att man aldrig kan ge upp och den övertygelsen har varit bra att ha med sig. 

I början av karriären så tog jag anställning, som så många andra i mitten av 80-talet, i finansbranschen. Jag fick barn tidigt, vilket gjorde att vi undvek att bli en del av exodusen i London som pågick bland yngre derivatkunniga människor under åttiotalet. Så småningom hamnade jag istället på Swedbank Securities med uppgiften att tillsammans med några andra bygga om den verksamheten i grunden. Vi lyckades över hövan med uppgiften och gick från 1.5 procent marknadsandel 1990 till nästan 20 procent av svensk aktiehandel 1996. 

Pengarna sprutade ur öronen på oss och detta till en risknivå som var, om inte låg, så åtminstone passabel. Mycket byggdes på visionen att ha trading som likviditetstillverkare och en effektiv tillgång till bankens balansräkning. En tämligen stark frånvaro av vettig konkurrens (bortsett från Arbitech) och tillgång till ett par extremt bra individer med bra värderingar gjorde att vi lyckades. 

Inom fintech byggde vi en agil verksamhet som var kontrollerad, alltid compliant, hade stark market fit och byggde innovation som ingen tidigare hade sett maken till (åtminstone inte i Sverige). Därtill “smugglade” vi in 2 personer 1994 som började hacka på Europas första internethandelsplattform för aktier, NetTrade. Detta för att digitalt kunna distribuera ut “våra” priser (smugglade, eftersom banken hade tvärvägrat att godkänna att vi byggde något vid sidan om ordinarie systemutvecklingsstruktur – vi hade naturligtvis inte en tanke på att bygga vårt system ihop med bankens uråldriga system). 

Så småningom var vi ju tvungna att göra den publik internt och efter diverse strul kom vi igång i april 1996. Något senare, hösten 1996, ville Pär Sandå, som byggt upp tradingen, sätta delar av denna på bolag och bygga Sveriges första riktiga hedgefond och jag ville exportera NetTrade ut i Europa. Det enklaste sättet att göra det var via Westdeutsche Landesbank i Tyskland, som hade uttryckt ett starkt intresse för att ta internetaktiehandel till Tyskland. 

Båda dessa fullständigt briljanta(?) tankar dödades dock av en bankledning som redan då hade ett beteende som inte kan anses som annat än smått inkompetent. En förmildrande faktor är  möjligen att hela sparbanksvärlden vid den här tiden var satt under stark förändring, och i tillägg så klarar en retail-bank inte av alltför stora ersättningsskillnader inom banken, åtminstone inte Swedbank. Men största anledningen var nog att inget i Swedbank tillåts växa till himlen. Det är svårt för stora företag att låta människor som går egna vägar växa. 

Vi bestämde oss för att sluta. Pär gick iväg och byggde upp Pan Capital som blev en drömresa, och jag startade tre företag inom loppet av några år.  Alla företagen överlevde internetkraschen 2000 och vi lyckades sälja två av dem något senare, om än inte för några enorma summor.

Marknadsundersökningssajten Cint blev dock en fantastisk historia och i december ifjol sålde vi Cint till Nordic Capital. Och det bästa är att jag tror att företaget med dess nuvarande ledning och dess nya ägare, kommer att gå som tåget och möjligen, möjligen, lyckas de till och med ta den efterträvansvärda globala semi-monopolist-rollen i sin sektor. 

Creandum äger en inte helt liten del i Cints framgång (de stoppade in pengar första gången 2007) och utan dem hade jag sannolikt, på fullt allvar, blivit galen, eftersom övriga, senare tillkomna investerare, inte förstod förordet till hur en start-up fungerar (eller rättare sagt, dessas första representanter i vår styrelse förstod inte det).

Så varför är jag då en så kallad seriell entreprenör? Revansch är definitivt en stark och drivande anledning, och ärligt talat så fightas jag och brorsan fortfarande. Även om jag är bättre på vissa grejer så är det uppenbart att han är duktigare på andra. Så, det finns utrymme för fight, även om det idag sker med ett mycket större mänskligt innehåll och med rätt mycket glimt i ögat. Han är dessutom, rent generellt, en bra mycket trevligare individ än vad jag är.

Idag är nog sanningen den att jag fortfarande söker mening. Det som skapar mening är i mitt tycke att bygga saker, rita saker, skapa saker, hitta på saker, skriva saker, övertyga om saker, diskutera saker, sälja saker, helt enkelt göra saker, och drivern bakom detta är att det ger mig mening. 

Jakten på mening, skapar mening. Eller annorlunda uttryckt: resan mot mening, skapar mening. Vilket väl är en plattitydernas plattityd, men tyvärr är det nog så enkelt och det kanske har sitt värde att kalla en spade för en spade även när den är självklar. 

I den meningen är vi alla entreprenörer. Eller kan vara det, om det nu är det man vill. Det finns någon form av medial bild av att en entreprenör måste, nästan undantagslöst, vara en risksökande, hyfsat aggressiv, framåtlutad, människa som dessutom har en enorm personlighet som pratar mycket om att ändra världen som sitt enda syfte här på jorden.  

Det här är naturligtvis löjligt och det är lätt att tröttna på den här personkulten som inte minst odlas inom svensk media (inklusive Breakit!) och även om jag inser att den ytterst drivs av att folk tycks vilja läsa om andras 15 minuter av fame, så är bilden av entreprenören som tonar fram varken rättvis eller riktig. 

De flesta entreprenörer som jag känner, och det har ju blivit några genom åren, är oftast inte de skarpaste knivarna i lådan (er käre krönikör inkluderad). I annat fall hade de naturligtvis inte startat upp mer eller mindre märkliga verksamheter, men däremot är de de tålmodigaste, mest beslutsamma, och dum-envisa (up to a point) människorna i rummet som oaktat kostnaderna och trasslet skall “dit”, var detta “dit” nu än ligger, och, det viktigaste av allt - de får saker ur händerna. Kolla in till exempel Sigmastocks i Göteborg (hjälp dem att krossa bankfondmonopolet, vänligen). 

Med andra ord – i grunden tror jag vi alla är möjliga entreprenörer. Det som behövs är att hitta det som är skälet till att man vill vara sin egen (brorsan, jakt på mening, pengar även om detta är högst tveksamt som mål, frihet från idioter eller vad det nu är - just denna senare puck är i mitt fall också relevant) och sedan guts att våga inse att hjärnan är så plastisk att den inom ett halvår har skapat den beslutsamhet och vilja som krävs för att på ett magiskt sätt nå till den där punkten, där framme, någonstans, inklusive att lära sig att se till att saker sker. 

Men, innebär det då att du ska bli det? Nu?

Nix-pix. Men det tar vi i i nästa krönika. 

Friskrivning: Sigmastocks har ett samarbete med Nordnet, i vars styrelse jag sitter.

Läs mer om:

Supporters

Läs fler artiklar