Media har lärt sig tjäna pengar på nätet – men borde de verkligen jubla?

Breakit - Media har lärt sig tjäna pengar på nätet – men borde de verkligen jubla?
Emanuel Karlsten
Emanuel Karlsten
Krönikör

För första gången har mediehusen hittat en framgångsrik betalmodell på nätet. Nu pekar det mesta på att betalviljan finns och medierna har börjat se resultat. Alla jublar, men varför? Betalväggsstrategin – att låsa in innehåll – riskerar att vara lika kortsiktig som viralsajterna. Och journalistiken kan komma att hamna i kläm.

Emanuel Karlsten
Emanuel Karlsten
Krönikör

Jag och Olle Lidbom diskuterar det här i veckans Mediepodden och debatten kan knappast summeras varken av ett poddavsnitt eller en krönika. Så låt den här texten begränsas till att fokusera på tre problem med de betalväggar som nu murats upp.

1. De gör journalistiken beroende
För första gången någonsin har läsare nu direkt börjat finansiera journalistiken. Det vill säga man köper inte distributionen av till exempel en papperstidning med blandat innehåll, utan man köper själva innehållet. Det har vi aldrig behövt marknadsföra oss med och här finns en rad risker. Ska innehållets konvertering nu bli ett nyckeltal? Om en enskild artikel konverterar till prenumeranter? Vad riskerar det då att göra med journalisten om den börjar ta det i beaktande när vi ska skriva artiklar? Det här riskerar att skapa ett skevt beroende, på samma sätt som räckviddsmåttet skapade viral- och klickmonster som också förändrade jouralistikproduktionen.

2. Identitetsförvirring
Flera morgontidningar har nu börjat med mjuka betalväggar. Utåt sett är det fortfarande tidningar som uppfattas som generiska nyhetsmaskiner där man blandar lite av allt. Blåljusartiklar, omformulerade pressmeddelanden och klassiska rapporter från fältet. Det är nyhetsjournalistik som snabbt vill nå ut, vara hos folk när det händer. Samtidigt marknadsför man sin betalvägg med det som är unikt, det vill säga fördjupningarna. I synnerhet riksmorgontidningar är drabbade av det här problemet. Man motiveras att betala för perspektiv, kvalitetsjournalistik, som du inte hittar någon annanstans, men det man producerar är i hög utsträckning mer generisk nyhetsjournalistik. Samma nyhetsjournalistik som jag kan få från kvällstidningens gratissajt, Omni, eller TT. Det blir förvirrande, otydligt. Vad är er identitet, vad är det jag betalar för?

3. Journalistiken vill vara fri
Det här pratas det för lite om. Journalisten skriver för att påverka, nå ut, sätta avtryck hos människor. Givetvis vill journalisten också ha betalt, men när man väl skriver ligger det i dess natur att man vill att så många som möjligt ska kunna läsa det. Avgränsningen med betalning var logisk när innehållet krävde tryck och distribution, men nu? Givetvis vill den som skriver att det ska läsas av den som kan beröras.

Allt det här talar mot betalväggen, så som den är konstruerad idag. Och det är ett problem.

Just nu kan vi bättre än någonsin tidigare konvertera läsare till betalande prenumeranter, men vill vi det? Är det bra för journalistiken, journalisten och oberoendet?

Jag tror inte det. Och jag tror att lösningen ligger någonstans mellan betalvilja och prenumerant: Jag tror att vi behöver göra prenumeranter till medlemmar.

Det finns några som experimenterat med det här, det mest kända och största exemplet är Guardian. De gör inte allt bra och man ska verkligen inte se dem som ett generellt gott exempel, men just här är det intressant. De senaste två åren har Guardian testat en medlemsmodell i tre nivåer. För fem, 15 eller 60 pund i månaden är du antingen “supporter” “partner” eller “patron” till Guardian. Du får vissa förmåner, som biljetter till evenemang, böcker, och bakom scenerna-material, men inget exklusivt redaktionellt innehåll. I stället betalar du för att du tycker innehållet Guardians journalister gör är så viktigt att det borde vara tillgängligt för alla. Alla borde kunna få läsa, ta del av, sprida det, fritt.

I februari i år rapporterade Guardian att de har 200.000 betalande medlemmar, 80 procent av dem kom det senaste året.

Det är intressant.

Det är inte hela lösningen för en krisande mediebransch, men det är en intressant modell att fundera vidare på.

Hur blir man en relevant del i samhällets och medborgares liv, utan att sälja sitt innehåll eller låsa ut andra med en betalvägg? Hur förklarar man för sina läsare och medborgare att man behöver både ekonomi och frihet för att kunna bidra på ett bra sätt?

Jag tror det finns flera sätt. Ett första steg är att sluta stirra sig blind på prenumerationskonvertering.

Vi talar mer om detta i Mediepodden.

 

Läs fler artiklar
LÄS MER