Nyligen gjorde Facebook om din privata presentationssida. Förr var det stillbilder som gällde, men nu har Mark Zuckerberg bestämt att det ska vara rörlig bild när du presenterar dig för nätverkets 1.6 miljarder aktiva användare. Allt enligt devisen: en bild säger mer än tusen ord, men en video säger mer än tusen bilder.
Jag är engagerad i två startups som har video som sitt bärande element: Himynameis och Selifejobs. I den första ska du hitta kärleken via en liten film och i den andra ska du hitta ett nytt jobb.
Jag skulle ljuga om jag sa att bägge var virala supersuccéer än. De kan bli, men handen på hjärtat har vi har en bit kvar till Mark Zuckerbergs digitala världsherravälde.
I Sverige har vi svårt för videopresentationer. Det upplevs som orättvist och ytligt. Det är spännande, för i länder där många röker som Danmark är det mer accepterat med video. Även spanjorerna är mer öppna för videoexponering när de vill ha jobb eller hitta kärleken.
Det sägs att bara hurtiga, snygga människor gör sig på film och det är förstås sant om du söker dessa egenskaper. Men söker jag en vakt vill jag ha en stram, kontrollerad person. Hen ska inte le eller ställa sig in. Och skulle det visa sig att kontorsråttan älskar att dansa på bordet är hen troligen inte lämplig att klistra kvitton dagarna i ända. En video säger som sagt mer än tusen bilder.
En vanligt förekommande åsikt i den svenska skoldebatten är att programmering borde bli ett kärnämne, det är lika självklart som slöjd hävdar många. Jag håller med, programmering och tangetbordskunskap borde vara obligatoriska skolämnen. Det senare, på den tiden skrivmaskinskunskap, fick jag lära mig på ekonomisk linje på Pildammskolan i Malmö.
Det innebär att jag skriver denna text med tio fingrar utan att titta på tangentbordet. Jag tänker ofta att denna kunskap är min mest värdefulla eftersom jag kan skriva lika fort som jag tänker.
I samma linje tycker jag att filma och videoredigering borde vara ett kärnämne i grundskolan. Alla borde ha samma chans att göra en bra presentationsfilm av sig själva och ha förmågan att berätta med rörlig bild och musik.
I vår digitala era kommer de som gör snygga, dramaturgiskt djärva filmer att vara vinnarna. Video är ett nytt språk på samma sätt som programmering.
Alla behöver inte vara stjärnor på detta, men alla måste kunna grunderna i det som snart kommer att bli fundamentet i vårt samhälle. Sverige har redan producerat ett gäng Youtube-stjärnor som Pewdiepie, Clara Henry och Therese Lindgren. Jag tycker att vi kan se dessa som ABBA på 70-talet.
Nu handlar det om att skapa 100 nya Youtube-stjärnor i Max Martinklass.