Existentiell ångest.
Jag hittar inget bättre ord att beskriva det på.
Känslan som infunnit sig hos mig gradvis de senaste veckorna.
Egentligen borde jag ju känna precis tvärtom. Nu när min resa med Breakit, efter dryga sex års slit, plötsligt ser ut att kunna ge rejäl ekonomisk utdelning. Vi har riktigt bra fart på verksamheten, omsättningen i år är upp över 50 procent och lönsamheten är god.
Och till på köpet har nu Breakit fått flera hyggligt konkreta propåer om att sälja verksamheten. Till en början fick dessa potentiella friare mig att känna både pirr i magen och förväntan.
Var det alltså nu som jag skulle få uppleva det jag så många gånger beskrivit hur andra upplevt. Att få casha in, bli ekonomiskt oberoende och leva ett friare liv utan en massa jobb och krav.
Tanken svindlade. Jag kände mig lätt i kroppen. Självklart började jag också räkna löjligt mycket på vad mina aktier skulle bli värda vid en eventuell affär.
Men sedan tänkte jag ett varv till och det var då den där ångesten men någon form av existentiell tvist infann sig.
Vad skulle jag i så fall göra efter Breakit? Och om jag blev inlåst i dealen – ville jag jobba kvar som “tjänsteman”? Vad skulle då ske med min entreprenörssjäl?
Jag påmindes också om alla de gånger jag stött på framgångsrika entreprenörer som (utan att vilja skylta med sina namn) vittnat om den stora tomhet som infunnit sig efter att de sålt sina bolag. Då satt de med hundratals miljoner på banken men saknade egentlig riktning i livet.
Inte undra på att så många av dem snabbt drog igång nya bolag.
Det skulle väl i och för sig jag också kunna göra. Men samtidigt – Breakit är ju som ett litet barn för mig. Jag har varit med och fött fram det, sett det växa upp, ta för sig av livet. Inte kan jag lämna det redan nu?
Nej. Även om jag så klart aldrig ska säga aldrig (inte minst av respekt för alla andra aktieägare i Breakit) så känns min exit i Breakit långt borta. Kanske ett helt liv.
Trevlig helg!