I veckan hade jag ett högst informellt möte med en riktig tungviktare i mediebranschen.
Mötet fick mig att allvarligt fundera på om jag är för vek i mitt professionella liv.
Ja, rent av ryggradslös.
Mediechefen ritade upp en tänkt linje på bordet mellan oss. Längst till höger satte han DI Digital, en liten bit längre ut på skalan Breakit och så längst ut på linjen Dagens Industri.
“Ni är ju inte som DI Digital men klart snällare än stora DI. Det märks när DI börjar granska ett bolag som bara skrivits om hos er eller DI Digital. De är inte alls vana vid riktigt, tuff granskning”.
Hans ord skakade om mig. Inte vad det gäller övriga Breakit-redaktionen – där är det definitivt ingen som viker undan på en hård granskning. Nej, det här handlade om mig personligen.
Min yrkesheder.
Jag har alltid argumenterat för vikten av att bygga förtroliga kontakter med så många personer som möjligt i det segmentet som jag är satt att bevaka. Om du skapar ett förtroende öppnar det också för att dina källor ska ge dig intressant information.
Men den här förtroligheten kommer också med ett pris. Det uppenbara är att jag ibland väntar med att skriva nyheter för att i ett senare skede kunna gå ut med mer genomarbetade texter. Där tycker jag i de flesta fallen att valet är enkelt. Du som läsare får helt enkelt bättre och mer initierad information genom att jag avvaktar med att pumpa ut nyheten (förutsatt att konkurrenten inte riskerar att breaka nyheten först).
Men det finns ytterligare en komplikation med det här arbetssättet som är svårare att prissätta. För jag vet inte hur det är med dig – men för mig är det nästan alltid så att ju mer jag lär känna en människa desto större empati får jag för personen i fråga. När relationen fördjupas skapas en ökad förståelse även för sidor av en människa som vid första anblicken framstår som osympatiska.
Nästan alla människor som jag lär känna lite mer, till exempel genom regelbundna lunch-möten, brukar jag gilla som personer. Folk är ju helt enkelt i allmänhet schyssta och reko. Det är i alla fall min erfarenhet – och det är lite det som är problemet.
Som journalist får jag så klart inte tveka att hänga ut någon av alla min lunchsällskap i en nyhetsartikel på Breakit. Men samtidigt skulle jag ljuga om jag inte erkände att det är betydligt tuffare att skriva den typen av artiklar om personer jag redan har en upparbetad relation med jämfört med för mig helt okända människor.
På väg tillbaka till redaktionen efter medieprofilen gett sin dom över Breakit, rannsakade jag mitt journalistiska samvete ytterligare en gång. Sannolikt handlar det om någon slags förträngning – men spontant kunde jag inte komma på något tillfälle då jag avstått från en granskning på grund av någon “osund” relation.
Däremot händer det varje vecka att jag avvaktar med att skriva för att i ett senare läge få en bättre story att berätta för dig som läser detta.
Senaste exemplet – idag tänkte jag avslöjat i denna krönika namnet på en av Sveriges hetaste startup som är på väg att stänga en finansieringsrunda på 100 miljoner kronor med en massa tunga investerare. Men jag vilade på hanen efter ett löfte om att få hela storyn i ett senare läge. Jag tvekade länge på om jag skulle gå med på den dealen men landade alltså till sist i beslutet att avvakta. Jag gjorde det för din skull – så vad tycker du. Rätt eller fel beslut?
Trevlig helg!