Jag kan inte riktigt sätta ord på känslan men det fanns något där.
Mellan mig och centerledaren Annie Lööf då vi igår stod tillsammans i TV-studion för premiärsändningen av Breakit Live.
Vi snackar definitivt inte om något som vare sig min fru eller Annie Lööfs man behöver oroa sig för.
Nej, det här var strikt professionellt men något fanns ändå där – trodde jag.
Men så var jag också rejält nerkörd i skorna efter en riktig mardrömsvecka. Redan på måndagsmorgonen fick jag en riktig käftsmäll. Efter en grundlig genomgång av min kropp slog min husläkare fast – ditt blodtryck måste ner, annars finns det risk för en stroke.
Jag kan definitivt tänka mig en bättre start på arbetsveckan och det var med rätt tunga steg jag lufsade hem från vårdcentralen med blodtryckssänkande medicin i fickan. Saken blev inte bättre av att hemma i lägenheten väntade allt annat än glamorösa arbetsuppgifter.
För om ni till äventyrs trodde att jag ägnade dagarna åt att tung, grävande och samhällsförbättrande journalistik kan jag direkt dementera. Nej, efter läkarens chockbesked återvände jag till det som varit min vardag senaste veckorna – att förbereda en ansökan om statligt krisbidrag till mitt bolag.
Var det här jag hamnat efter snart sex års slit med Breakit? Högt blodtryck och bidragsberoende. Visst jag hårdvinklar som vanligt en del. Men faktum kvarstår – känslan var definitivt inte på topp.
Kanske var det därför jag så desperat grep det lilla halmstrået till en ljusning i tillvaron när jag stod där i TV-studion. För Annie Lööf såg mig ju på riktigt. Hon visste till och med vad Breakit var, hävdade att hon följt oss sedan starten och nickade gillande när jag berättade att vi ännu inte slukats av någon mediejätte. I hennes ögon var jag en entreprenör, inte en bidragsberoende loser.
Där och då bestämde jag mig. Och efter att sändningen var slut tog jag min chans. Annie Lööf var på väg ut genom dörren när jag hejdade henne med min fråga – kunde inte vi ses på en lunch? Bara vi två. Kanske snacka lite entreprenörskap och annat som gör livet värt att leva?
Annies Lööf stelnade till. Blicken flackade och hennes svar gick inte att tolkas som annat än en tydlig diss:
”Eh ja alltså, vi får se. Kanske längre fram, det är väldigt mycket nu”.
Kämpa, Stefan.
Trevlig helg!
PS. Vill du göra min vecka lite, lite bättre – spana in vår premiärsändning och ge mig feedback. Jag uppskattar särskilt negativ kritik (helt sant!). Mejla!
PS2. Jag har personligen producerat ett gäng skvallernotiser till veckans Off the record. In och läs!