I början av veckan sprang jag på journalisten Olof Lundh.
Eller rättare sagt, jag gjorde en 90-graders sväng och stegade fram till bardisken på Riche där han satt och drack sitt morgonkaffe.
Kvällen innan hade jag hört honom grillas av en annan fotbollsjournalist, Robert Laul, i en podd-intervju. Då förvånades jag ännu en gång över att Olof Lundh fortfarande klandrar sig själv över ett misstag han gjorde för över tio år sedan.
Det gjorde mig faktiskt lite nedstämd.
Varför skulle Olof Lundh, en person som jag verkligen högaktar yrkesmässigt, gräma sig över något som för länge sedan är utrett och glömt?
Det var därför jag störde honom i hans frukostmöte. Jag ville säga till honom att släppa den där skiten. Men när vi morsat på varandra så kändes det plötsligt fel läge att ta upp ämnet.
Han hade garanterat hört liknande hurtfriska ord från en massa andra bekanta – “Glöm det där nu!”, “Det är väl inget att bry sig om”, “Varför fortsätter du att älta det där?”.
Jag tycker verkligen inte att Olof Lundh ska lägga mer tid på det här. Men samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att släppa saker som ingen annan fattar varför man ältar. Lite glada tillrop och pepp kan hjälpa för stunden men i grunden handlar det alltid om att förlåta sig själv. Vilket dessvärre är betydligt lättare sagt än gjort.
Själv fick jag anledning att begrunda mina egna misstag nyligen då jag pressades i en podd-intervju på mina värsta “fuck up-stories”. Jag vet inte om vi talar om en släng av svårartad förträngning alternativt narcissism men i första läget kom jag inte på några bra exempel.
När jag kastade ut frågan på redaktionsgolvet blev jag dock smärtsamt påmind om mina egna tillkortakommande. Mina kollegor hjälpte mig glatt att minnas en rad riktiga fuck up-moments. Se här bara:
# Jag och min medgrundare lanserade under buller och bång namnet på vår nya sajt inför flera hundra åhörare. Nyheten spreds snabbt i artiklar och sociala medier. Då upptäckte vi att ett snarlikt namn (Diggit) redan fanns reggat av en internationell mediekoncern. Jobbigt, jobbigt – bara för oss att byta (till ett mycket bättre namn förvisso: Breakit).
# Efter några intensiva månader debuterade jag som författare. Superkul – ända tills den morgonen då jag vaknade till en totalsågning i Sveriges Radios Kulturnytt. En sågning som följdes upp av en ännu värre nedsabling i Aftonbladet. Tio år senare har jag fortfarande inte orkat skriva en uppföljare.
# I Dagens Industri “avslöjade” jag hur mycket Spotify tjänade på ett exklusivt avtal med Facebook. Nyheten täckte löpsedeln, ettan och första nyhetsuppslaget. Tyvärr hade jag räknat fel på en nolla. Den uppskattade vinsten blev tio gånger för stor. Martin Lorentzon på Spotify var vansinnig och jag ville sjunka genom jorden.
Hyggligt rejäla missar, om jag får säga det själv. Men du har kanske varit med om något värre? Jag också – fast de väntar jag med att avslöja till mina memoarer (som i och för sig aldrig lär bli publicerade).
Trevlig helg!
PS1 Här hittar du veckans “Off the record”-spaningar från redaktionen.
PS2 Du har väl inte missat att läsa vår vd Camilla Björkmans senaste avsnitt av sin artikelserie vd-resan? Apropå mina alla misslyckande...