Kärnkraftverket skulle rivas – men ingen i Sverige visste hur

Energi El Amazon
Kärnkraftverket skulle rivas – men ingen i Sverige visste hur

Leif Roth. Foto: Anders Ahlgren / SvD / TT

Breakit

En del människor ägnar livet åt att bygga upp någonting. Andra, som Leif Roth, arbetar febrilt med att montera ned saker. Hur känns det?

Den här texten publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Lyssna på podden här.  

Amazons intåg i Sverige börjar väcka frågan om landets elförsörjning, och om vad som ska hålla serverhallarna i liv när vinden inte blåser och solen inte skiner. Kärnkraftens förespråkare brukar gärna framhålla just detta: hur reaktorerna alltid står redo att förse industrin med ström. Men kärnkraften medför även en del oväntade frågeställningar. Hur, exempelvis, avvecklar man den? 

”Riva kärnkraftsverk? Hur gör man det? Vi hade ingen aning? Vi hade ju bara kört, moderniserat och byggt”, säger Leif Roth, som ansvarar för rivningen av Barsebäck. 

Hans dröm som ung var att köpa en båt, segla till Azorerna och livnära sig på fiske. I stället vandrade han in på de nybyggda Barsebecksverken 1975, och började längst ned i hierarkin. 

”Första jobbet var att vara ute i anläggningen och ratta ventiler”, säger han. 

Han avancerade snabbt i leden, och satt tids nog i kontrollrummet med ansvar för ett skift och en hel reaktor. I tjugotvå år hade han arbetat med att driva, underhålla och modernisera svensk kärnkraft. Sen, i slutet av 90-talet, kom beskedet från Stockholm och riksdagen: Barsebäck ska stängas.

Leif Roth fick ansvara för hela projektet. Problemet var bara att ingen i Sverige visste hur man skulle göra. 

”Vi började ta in erfarenhet internationellt”, säger han.

Därefter tog man hjälp av ett amerikanskt företag för att göra en rivningsstudie. Den första reaktorn stängdes 1999, och den andra 2005. Men det, att stänga av reaktorerna, var bara förrätten. Den stora utmaningen låg i att allt i byggnaden, från själva huset ned till minsta mutter, var potentiellt radioaktivt och behövde saneras. 

”Det första man gör är att transportera bort bränslet. För 99 procent av all radioaktivitet finns i bränslet. Och det var 2006”, säger han.

Bränslet stoppades ned i specialbyggda transportflaskor, och skeppades med båt till Oskarshamn, där man har ett mellanlager för bränslet. Sedan tvättades de mest utsatta systemen i kraftverket med rabarbersyra, som löser upp smutsen. Smutsen, som är radioaktiv, placerades sedan i tankar, som göts in i cement för att sedan transporteras med båt till Forsmark. Sedan finns ett stort antal delar och komponenter som funnits nära bränslet. 

”De delarna sågas i mindre delar, stoppat i tankar och de finns nu i ett nybyggt mellanlager nere vid hamnen här”, säger Leif Roth. 

Rivningen av Barsebäck kostar flera miljarder kronor, och har hittills tagit nästan femton år. Först 2029 antas man kunna köra bort det sista materialet, och lämna efter sig en tom industritomt. Leif Roth hinner gå i pension innan dess. Men hur känns det att ägna en så stor del av sin karriär åt att riva någonting som man själv har varit med och byggt upp? Är det inte vemodigt? 

”Jag tänker… driften, den hade ju sin period och sin charm. Nu är det ju någonting nytt. Nu tänker man mer på allt som ska rivas och plockas ner. Jag är inte så mycket för vemod”, säger han.

Den här texten publiceras i samarbete med podcasten Kapitalet. Lyssna på podden här.

Läs fler artiklar
LÄS MER