Sök

Politikernas retorik i valet – så känner du igen alla fulspel

oto: Tomas Oneborg / SvD / TT

Kvartal

Kvartal

I en valrörelse kan man räkna med retoriska knep i syfte att dribbla bort politiska motståndare och förvilla väljare. Roland Poirier Martinsson guidar dig genom de vanligaste knepen.

Det här är en text som producerats i samarbete med mediehuset Kvartal.Tillsammans med Kvartal kommer vi att leverera ett antal analyser och texter om riksdagsvalet fram till valdagen.  Läs mer om Kvartal här.

I en valrörelse kommer meningsutbytena mellan de politiker som ber oss anställa dem att vara informativa och ärliga, men också slaskiga och svekfulla. Att presentera korrekta fakta i logisk följd och visa sig ha rätt är inte poängen, utan att vinna.

Kommer vi att möta försäljare av luftslott eller erbjudas tydliga argument? Politiker som är särskilt noga med att undvika fusk är inte nödvändigtvis de vi vill anställa, men tillhör åtminstone dem som ger oss ett gott underlag.

Stäm av deras ord, knep och gester med följande lista över retoriska falsarier, som har utgångspunkt i de retoriska reglerna från antikens Grekland.

1. Ad hominem

Det mest kända, kanske vanligaste, nästan säkert det mest obehagliga retoriska knepet: personangreppet. Exempelvis att Stefan Löfven inte kan förväntas vara en skicklig statsman, då han bara är en simpel svetsare. På samma sätt går det inte att tänka sig att en politiker som bor i en flott lägenhet på Östermalm kan äga motivation och lösningar för att gynna låginkomsttagare i miljonområden.

Sanningen är givetvis att också en soffpotatis kan vara en utmärkt idrottsminister.

2. Ad populum

Att använda som argument att påståendet som framförs är populärt. Att sänka skatter och höja bidrag är mycket populära utfästelser, men säger inte mer om det kloka i åtgärderna än vad det betyder för barnuppfostran att ungar gärna spelar datorspel och äter chips.

3. Argumentum Petitio Principii

Cirkelbevis eller begging the question, det vill säga att förutsätta det som ska bevisas:

”Hur kan du veta att privata välfärdsföretag är bra/dåliga för Sverige?”

”Jamen det är ju bara att se hur väl/illa verksamheten fungerar!”

Ett specialfall av Argumentum Petitio Principii är att ladda frågor på så vis att de inte kan besvaras utan att man erkänner sig skyldig till något klandervärt. Inför valet kan vi tänka oss laddade frågor i stil med “Är du beredd att tvinga barn bort från skolan där de trivs och slå igen våra bästa skolor bara för att driva dina egna socialistiska idéer?”

Det går inte att svara ja eller nej på sådana frågor. Att börja veckla in sig i förklaringar medan motståndare står och ler bakom sin pulpet vinner inga retoriska poäng.

4. Argumentum Ad Speculum

Att driva en ståndpunkt med hänvisning till en verklighet som inte finns. Exempelvis “det enda ni vill är att höja skatterna för företagen, tänk om vi låtit er få er vilja igenom när ni ville genomdriva löntagarfonderna, då skulle vi haft samma köer till affärerna här som de hade i Sovjetunionen – alltså är ert förslag att höja arbetsgivaravgiften ett steg mot förlamande socialism.”

5. Fallacia non causae ut causae

Att utgå från en premiss som given när den i själva verket inte är det: “En omfattande välfärdsstat tvingar fram höga skatter som sänker tillväxten i den privata sektor, alltså måste vi minska välfärdsstaten.”

Under efterkrigstiden finns det en korrelation mellan växande välfärdsstat och hög tillväxt hos ett stort antal länder och, omvänt, korrelation mellan svag välfärdsstat och bräcklig ekonomi. Om det föreligger ett orsakssamband är en oberoende fråga, men premissen ovan kan åtminstone inte tas för given.

6. Ignoratio Elenchi

Att avvika från den fråga som debatteras genom att hänvisa till ett irrelevant stödargument. Återigen erbjuder debatten om friskolor ett bra exempel: “Inget annat land har gått lika långt som Sverige när det gäller att finansiera privatägda friskolor med skattepengar.”

Och?

Samma stödargument har för övrigt använts i andra sammanhang, men då som en styrka: “Sverige är världsmästare på jämlikhet. Vi är till exempel det enda land där barnen får tillgång också till sin pappa under sina första år.”

Så är det då bra eller dåligt att vara ensam om något eller gå först? Svaret är att det är en irrelevant aspekt för om en politisk åtgärd är bra eller dålig.

En variant på Ignoratio Elenchi är det som brukar kallas red herring, alltså att byta ämne: “Det finns ingen anledning att klandra vårt parti för att många kvinnor i partiet rapporterat att de utsatts för sexuella trakasserier. Det ser precis likadant ut i parti Y, Z och Q”.

Ytterligare en variant är att konstruera och bekämpa halmgubbar: “Min meningsmotståndare vill alltså att illegala invandrare ska ges fri sjukvård trots att de inte betalar skatt. Tydligen spelar det ingen som helst roll att hundratusentals flyktingar väller in över gränserna vartenda år.”

7. Argumentum ad antiquitatem

Att försvara en ståndpunkt med hänvisning till att den fått råda under mycket lång tid: “I Sverige har vi en lång tradition av att ge bistånd till fattiga länder.” Vilket givetvis inte betyder att det någonsin varit ett effektivt sätt att hjälpa fattiga länder eller, för den delen, att dynamiken som hjälper fattiga länder till välstånd inte kan ha förändrats.

8. Argumentum ad ignorantiam

Att hävda att något måste vara sant, då det inte bevisats vara falskt (eller omvänt). Ingen har bevisat att den mänskligt framkallade klimatförändringen faktiskt förekommer (vilket är sant), alltså vore det idiotiskt att lägga en massa resurser på åtgärder mot något som inte existerar (vilket inte följer, då det kan finnas starkt stöd för påståendet och en rimlig riskbedömning som påkallar åtgärder). Ingen har heller bevisat att Gustav Fridolin inte planterats i svensk politik av CIA, men det är knappast skäl att hävda att han är mullvad åt Donald Trump.

9. Argumentum ad logicam

Att finna ett fel i ett resonemang och med detta som grund hävda att slutsatsen är falsk. Exempelvis om någon vill ha fler poliser eftersom detta minskar brottsligheten och som argument hävdar att varje län i Sverige som fått fler poliser alltid lyckats pressa ner brottsligheten. Motståndaren, som hellre vill satsa på förebyggande brottsbekämpning, finner nu att ett visst län mellan 1980 och 2000 ökade sin polisstyrka med tjugofem procent, trots detta växte brottsligheten. Alltså hjälper det inte med fler poliser.

Att ha fel i ett faktapåstående betyder inte att slutsatsen är felaktig.

10. Argumentum ad misericordiam

Att försöka vinna ett meningsutbyte genom att lyfta fram någon stackare som lider svårt av det problem som båda debattörerna vill lösa. Många politiker har den här sortens historier i bakfickan, typiskt i form av ett känslomässigt möte.

11. Argumentum ad nauseam

Betyder bokstavligen att argumentera tills man framkallar illamående hos den som lyssnar. Detta uppnås genom att gång på gång upprepa samma påstående som om det vore sant tills det faktiskt framstår som sant eller åtminstone accepteras som en utgångspunkt i debatten. Från vänstern har vi till leda fått höra att “borgarna” inte bryr sig om dem som har det svårt, vilket såklart inte är sant. Från högern har vi likaledes fått höra att vänstern inte begriper att det är framgångsrika företag som bygger välfärdsstaten, vilket såklart inte heller är sant.

12. Cum hoc ergo propter hoc

Ytterligare en klassiker: att inte skilja på korrelation och kausalitet. Regeringar som styr landet under en period då ekonomin går väldigt bra. Är orsaken regeringens goda handlag eller råkar det bara vara så att Sverige befinner sig i en värld där ekonomin under just den perioden snurrar så bra att Kalle Anka & Co hade kunnat styra Sverige med framgång?

13. Non Sequitur

Ett vanligt, logiskt felslut: “Om A blir statsminister efter valet kommer hans politik leda till att börsvärdet sjunker kraftigt; börsvärdet sjönk inte kraftigt efter valet; alltså hade A politik inte negativa effekter på börsvärdet’. Det kan ju vara så att de tio största företagen på Stockholmsbörsen alla levererade sensationella produkter just efter valet, samtidigt som A blev statsminister och drev en politik som pressade ner börsvärdet.

14. Reductio ad Absurdum

Inom formell logik är detta ett giltigt argument, då det betyder att en slutledning leder till en motsägelse. Inom retoriken syftar det på att ett påstående är så korkat att motsatsen måste vara sann.

Däremot förekommer reductio ad absurdum i mera subtil form i det vi kallar åsiktskorridoren. En viss åsikt har då från olika håll och med olika medel underminerats till den grad att den som hävdar den därigenom uppfattas som en knäppskalle. Vi antas då i god tro kunna dra slutsatsen att motsatsen till vad knäppskallen påstår måste vara sant.

I själva verket kan påståenden som framstår som absurda eller knäppa vara sanna och självklart kan det vara sant att motsatsen till ett sådant påstående inte heller är sant.

Vilken politiker klarar färre än 5 regelbrott?

Ovanstående lista är inte uttömmande, men fångar åtminstone kategorierna.

Att sitta med listan i hand och bocka av varje gång någon politiker gör sig skyldig till ett av dessa regelbrott är säkert en omöjlig uppgift och den som eventuellt försöker är förmodligen smått galen.

Här är dock ett tips på en möjligen något mera överkomlig uppgift: försök hitta någon politiker under valrörelsen som inte bryter mot åtminstone fem av ovanstående regler för hur en anständig och informativ debatt bör föras.

Roland Poirier Martinsson 
Fil dr i filosofi med fokus på vetenskapsteori. Han är författare till en rad böcker, bland annat “Russells kalkon: en bok om hur Gud och vetenskapen formade den västerländska kulturen”. Han är också konservativ samhällsdebattör.

Det här är en politisk analys som sker i samarbete med mediehuset Kvartal. Tillsammans med Kvartal kommer vi att leverera ett stort antal analyser fram till valet. Läs mer om Kvartal här

Läs mer