EU har sedan några år tillbaka sagt att man ska bygga ett gratis wifi-nät i olika städer runt om i unionen. Man har sedan dess öronmärkt 1,2 miljarder kronor till just detta.

Nu har programmet lanserats och vi kan se detaljerna över hur det ska fungera. Tyvärr är det en besvikelse och fel på så många nivåer att det är svårt att veta var man ska börja.

Men låt oss börja här: hela programmet är en bluff. Hur låter det som en början?

Det är en bluff: Det finns inget wifi-nät betalt av EU

Hela projektet är baserat på en lögn. Inga städer kommer att få gratis wifi av EU. Det de däremot kommer att få är 1,5 miljoner kronor och tre års huvudvärk. Pengarna från EU får endast användas till att köpa utrustning till wifi (router, kablar och liknande) och betala för installationen av dem.

Problemet är bara, som alla som jobbar inom telekom redan vet: Hårdvara och installation är billigt (fråga bara Investor hur ägandet i hårdvaruleverantören Ericsson utvecklats). Det dyra är servicen, underhåll och det som på telekomspråk kallas “backhaul”, det vill säga att betala för fiberanslutning till routrarna, el och allt annat som behövs för att hålla dem vid liv.

Se det lite som att du själv betalat för en jordenruntresa. Dina föräldrar betalar för taxiresan hem från flygplatsen och skryter sen om hur de bjöd dig på en resa jorden runt.

Ett annat och mer oroväckande problem avslöjar att programmet egentligen motverkar sitt syfte.

Det som hindrar utbyggnaden av publikt wifi är sällan kostnaden för att köpa en router och skruva fast den på en lampstolpe.

För att wifi-uppkopplingen ska fungera krävs att det redan finns fiber eller annat lämpligt bredband draget till platsen. Annars finns det ingen poäng med att sätta upp en router.

Men stora delar av Europa saknar fortfarande ett stort och väl utbyggt fibernät. De länderna hade säkert föredragit att lägga pengarna på att dra ner mer fiber i marken.

Nu missgynnar den här satsningen de länder som behöver pengarna allra mest.

Det gör också att de länder som behöver pengarna minst, till exempel Sverige och Tyskland, kommer att ha störst chans att få nytta av dem.

Det känns minst sagt opassande att låta Rumänien betala för att stadsparken i Örebro ska ha gratis wifi.

Men låt oss nu ta ännu ett steg tillbaka och fundera på hur programmet faktiskt fungerar:

• EU får pengar från sina medlemsstater

• EU ger tillbaka pengarna de just fått förutsatt att staterna använder dem till att köpa wifi-routrar med nätverksnamnet “WIFI4EU”

Som många säkert redan vet, består nästan hela EU:s budget av idéen om att få in pengar och sen ge tillbaka dem efter att länderna skrivit en ansökan.

Så varför ge sig på just det här initiativet? Det är en bra fråga.

I teorin (märk väl, i teorin) ska i alla fall EU:s program flytta pengar från mer bemedlade länder till fattigare EU-länder.

Det här programmet gör raka motsatsen.

Lägg nu till byråkratin som krävs för att driva detta: en hemmabyggd webbportal (man skulle kunna tro att detta kunde hackas ihop i Wordpress på några timmar, men så lätt har de inte gjort det för sig), personal att utvärdera ansökningarna och en mängd marknadsföringsmaterial (givetvis översatt till alla 24 EU-språk).

Det är svårt att avgöra exakt hur mycket byråkratin kring detta kostar. Men vi kan sammanfatta det med ett ord: Mycket.

Det allra tråkigaste är det som drabbar de små städer och kommuner som ger sig in i detta. Efter tre år kommer de inse att de blivit lurade att marknadsföra EU som något som ger ut gratis wifi. I själva verket har de själva stått för den allra största kostnaden.

Om det inte redan blivit tydligt: Det här är bara en marknadsföringsbluff från EU.

Här är en idé som hade löst precis den problematik som EU vill lösa (mer och billigare internetaccess inom EU): Sänk medlemsavgiften med 1,2 miljarder och låt varje medlemsland använda pengarna precis som de vill.

De kan använda pengarna till att lägga fiber i marken, skruva fast routrar på lyktstolpar eller, om varenda kafé redan har gratis wifi och man har större problem än att täckningen inte sträcker sig hela vägen in i stadsparken, använda pengarna till något viktigare.

Men det skulle inte uppfylla programmets verkliga syfte. För det riktiga syftet är att få 8.000 småstäder att betala för ett wifi-nät som gör reklam för EU.

Så låt oss kalla detta för vad det verkligen är:

En marknadsföringsbluff för EU där småstäder ska stå för kostnaden.

Niklas Agevik
Grundare av Wifi-appen Instabridge