Ni känner igen bilden: En visionär ledare som går över lik och kräver absolut perfektion av alla omkring sig.
I var och varannan intervju listas Elon Musk som förebild. I förra veckans DI Weekend kunde vi läsa ännu ett exempel på den här typen av dominanta ledartyper: Grundaren av Tough Viking berättar att han personligen inte är intresserad av personalfrågor. Trots det har han inte rekryterat någon personalchef som kan sköta det jobbet åt honom, detta eftersom han redan:
“vet exakt hur jag vill ha det, hur ska jag kunna hitta en person som tänker precis som jag?”
Ja, Gud förbjude att någon annans åsikt skulle kunna, kanske, till och med vara bättre än hans?
I affärspress och ledarskapslitteratur möter vi de här figurerna, samtidigt som forskningen visar att den här typen av ledarskap i själva verket har motsatt effekt på produktiviteten och engagemanget hos medarbetarna.
De två Stanford-kollegorna Jeffrey Pfeffer och Robert I Sutton har i flertalet böcker behandlat ämnet kring ledarskap, makt och organisationsbeteende.
I de båda böckerna Leadership BS: Fixing Workplaces and Careers One Truth at a Time ochThe No Asshole Rule: Building a Civilized Workplace and Surviving One That Isn't går de två professorerna igenom mängder av forskning och undersökningar kring livet i organisationer.
I Leadership BS belyser Pfeffer diskrepansen mellan det faktiska läget i organisationer idag och vilka egenskaper som egentligen borde göra organisationerna mer produktiva och engagerade.
"Kännetecknande för den här typen av ledare, narcissisten, är att de tar åt sig äran för andras arbete, lämnar mindre utrymme för andras idéer och är mindre måna om andras välmående"
Det återupprepas ofta i ledarskapslitteraturen att goda ledaregenskaper är ödmjukhet, öppenhet, pålitlighet och omsorg om andra. Trots detta belönas konsekvent rakt motsatta egenskaper med ledarskapspositioner, och den här typen hyllas därtill som stora och framgångsrika ledare.
Hur hänger det ihop?
Svaret: Enligt forskarna besitter narcissister ofta egenskaper och använder sig av taktiker som framgångsrikt för dem uppåt och framåt i arbetslivet.
En ödmjuk person som är mån om andra är sällan den som lyfter fram sig själv och storheten i sina egna idéer, medan narcissisten, övertygad om sin egen storhet, gladeligen och med övertygelse hävdar sin och sina idéers överlägsenhet, och får genom sin övertygelse med sig andra på tåget.
Men vad får allt detta för konsekvenser, då?
Kännetecknande för den här typen av ledare, narcissisten, är att de tar åt sig äran för andras arbete, lämnar mindre utrymme för andras idéer och är mindre måna om andras välmående vilket gör att medarbetare känner mindre engagemang, ägandeskap och delaktighet – något som har en direkt effekt på produktiviteten och oftare leder till att folk säger upp sig.
I en Gallup-undersökning från 2012 som gjordes i 142 länder så ansåg enbart 13 procent av de svarande att de kände engagemang på jobbet, detta alltså trots att man vet att lågt engagemang leder till lägre produktivitet och högre personalomsättning.
Det finns förstås också några som har förstått sambandet mellan engagerade medarbetare och framgångsrika företag.
Virgin-grundaren Richard Branson är inte bara en känd entreprenör utan är även känd för sina idéer kring att sätta de anställda i första rummet.
Sveriges egen Jan Carlzons bok Riv Pyramiderna har också blivit en av världens mest uppskattade och sålda böckerna inom temat ledarskap.
Ett tredje exempel: E-handelssajten Zappos lyfts också fram som en modern organisation där man experimenterar med chefslösa team, och företaget hamnar ofta på listor över de mest eftertraktade arbetsplatserna.
Men för att återvända till Steve Jobs – geniernas geni – så kan vi så här sex år efter hans död konstatera att hans vitt kända kompromisslöshet förvisso hjälpte honom att grunda ett av världens mest framgångsrika företag, men hans desto mer nedtonade och ödmjuka efterträdare med besked har bevisat att Apple under ett mjukare typ av ledarskap är starkare än någonsin, och värdet på bolaget har ökat från 52 dollar per aktie till 156 idag.
Och kanske låg även en del av Jobs storhet i att han redan innan sin bortgång var noga med att utse sin efterträdare, som inte är en kopia av honom själv?
Låt oss tona ner startupvärldens upphöjande av den kompromisslösa ledaren.
För att skapa långsiktigt framgångsrika bolag måste företagens ägare fundera på vilken typ av ledare som kan utveckla bolaget framåt och vilken typ av kultur som ska råda på bygget.
Är det en kultur där medarbetarna känner engagemang, stolthet och delaktighet, eller en där allt kretsar kring en starkt lysande sol?