Sök

Emanuel Karlsten: Ibland blir vi lurade av ordet "startup"

Mediepodden

Emanuel Karlsten

Emanuel Karlsten

Krönikör

Det finns några som försöker rucka på den trögrörliga journalistiska mediebranschen. De startar nya företag. Eller "startups", som vi numera kallar det.
Det är som att man försöker lägga ett skimmer av romantik över gamla idéer med det ordet. Och det hjälper inte.

Kan vi först ta en stund och reflektera över den lite lustiga begreppsförskjutningen kring nystartade företag och startups. Meltwater har kartläggt rörelsen för ordet “startup” i Mediesverige över fem år och har hittat hur något hände 2014.

iDB 2017-04-12 kl. 15.54.51.png

Analysen är gjord över alla digitala onlinemedier som nämner “startup” i en artikel, vilket också gör att man kan få intressanta data över hur orden i anslutning också ändrats över tid. Från att kringorden 2012 var väldigt internationella och kretsande kring San Francisco…

iDB 2017-04-12 kl. 15.58.59.png

...har det förskjutits till att 2017 bli en naturlig del av Sverige. Nu har ord som “investerare”, “aktieposter” och “miljoner” blivit nya bihang. För att inte tala om hur centralt Breakit har blivit för ämnet:

 

iDB 2017-04-12 kl. 16.01.25.png

Rapporten från Meltwater går att läsa i sin helhet här, men poängen är hur ordet också riskerar att förvilla en smula. Vid en första anblick kan det tyckas så med Njus, som Breakit skrivit om tidigare. Det är paketerat som startup, fått riskkapital (6 miljoner), och kallar sig ett “Spotify för journalistiken”. Det är det inte, men paketeringen innebär att det rent semantiskt känns fräschare, nyare och intressantare.

Även för mig.

Men paketering är en sak, plan en annan. Och Njus, till exempel, lider av samma problem som de flesta nystartade medieföretag har: Ett hopp om plattformen som den centrala räddaren.

Njus vill försöka skapa en plattform där innehållskapare – kalla dig journalist eller inte – av lokalnyheter kan publicera sig och få betalt. Betalt av läsare genom en prenumerationsmodell på 119 kronor i månaden, där innehållskaparen får 70 procent av intäkterna. För att gå runt behöver Njus få in 10.000 användare. Skulle man inte få in en enda har man räknat ut att man har två år på sig att testa sig fram.

Det tycks behövas. För även om jag vill vara positiv till modellen saknar den fokus. För vem är den till för – och var? Njus vill vara hela Sveriges plattform, för all lokaljournalistik.

Teoretiskt skulle det kunna innebära att man slåss om volym på alla lokalfronter samtidigt. Och finns det tillräcklig plats i plånboken i en plats som Kramfors för att slanta upp 119 kronor i månaden för journalistik, nyheter, som jag inte riktigt har ett förhållande till?

Det Njus missar här - eller kanske ännu inte utvecklat, sajten är ännu bara i en beta - är fokuset. Då inte bara det lokala, utan också i relationen till läsaren. För medier idag byggs inte genom att starta ett nytt företag och börja producera innehåll. Medier idag byggs genom relationer.

Det finns tusen bra exempel på innehållskapare som kan ta betalt för sitt innehåll, men alla de har börjat i andra änden: Genom att bygga relationer. De är Youtubers, som gått över till Red. De är gamers, som slagit på betaltjänsten på Twitch. De är musiker, som byggt upp en skara supportrar på Patreon.

Njus har en plattform. Men inga användare och inga skapare. Och otydlig riktning.

Jag vill så gärna att det ska gå bra, att de ska lyckas, men just nu faller man i samma fälla som alla andra gamla vanliga nystartade företag: mMn tror att en plattform ska rädda branschen.

Du kan höra hela vår analys kring Njus och problemet med mediestartups i senaste Mediepodden som du hittar på Itunes, Acast eller här:


Transparens: Meltwater är en av flera partners till Mediepodden

Läs mer