2011 åkte jag och min pappa bil upp till Stockholm. Han lämnade av mig och några flyttlådor i Högdalen, söder om stan, där jag hade lyckats hyra ett rum som inneboende hos en medelålders dam.
Jag minns den första i tiden i huvudstaden som tuff. Karriärism, vassa armbågar, människor som var svåra att komma in på livet, sociala kontakter mer som ett medel för avancemang än som genuin vänskap.
Jag hade inget fast jobb och ingen långvarig bostad. Det vill säga: Jag var som de flesta andra unga människor som flyttar till Stockholm.
Med tiden har jag lyckats skaffa jobb och bostad, men känslan av att inte riktigt vara välkommen i Stockholm har dröjt sig kvar. När folk frågar är jag alltid noga med att berätta att jag minsann är från Sjuntorp i Västergötland, en stolt “bonne”, själva antitesen till en stockholmare.
I fredags inträffade ett attentat på Drottninggatan i Stockholm. Det hade kunnat leda till kaos, bråk och splittring i staden. Men i stället blev det precis tvärtom.
Stockholmarna visade en förmåga till stark gemenskap och varm medmänsklighet.
Man måste vara gjord av sten för att inte beröras av rapporterna om människor som bjöd in utsatta främlingar till sina hem, om butiksägarna som erbjöd skydd, om medborgare som överlämnar blommor i uppskattning till de poliser som tjänstgör kring attentatsplatsen.
Själv gick jag när kaoset lagt sig ner från Breakits kontor vid Norrmalmstorg, och promenerade norrut mot Vasastan för att möta upp min sambo.
Nere på gatan var det stilla men inte tomt på folk. Människor talade lugnt med varandra och det fanns en känsla av värme i luften. Ingen rädsla, ingen misstro, utan i stället enighet.
Vid en avspärrning strax intill Stureplan stannade jag till en stund och såg mig omkring. För första gången jag kände jag på riktigt att jag hittat hem i huvudstaden. Jag är en stolt stockholmare.