Blod eller DNA? Det är den stora frågan om du arbetar med med-tech. Det i USA superhajpade bolaget 23andMe har valt det senare och för 199 dollar kan du få veta din hälsostatus och var dina förfäder bodde för länge sedan. Jag känner en judinna som trodde att hon hade några droppar sefardisk jude i sig, men hon vet nu att hon är 100 procent östeuropeisk jude, alltså askenas.
Bolaget som tillhandahåller denna information är startat av Anne Wojcicki och har sedan starten 2006 levererat hundratusentals DNA-tester. De börjar nu få en genbank som kan tävla med Google vad det gäller värdefull information. Som av en händelse var Anne länge ihop med Sergey Brin, en av grundarna av Google. DNA anses av många vara en viktig komponent för att vi ska förstå var vi människor kommer ifrån och varför vi är som vi är.
Men personligen är jag ganska ointresserad av om mina anfäder var neandertalare eller inte. Jag är fullt nöjd med att veta att familjen Cavling bodde på ön Ven i Öresund på 1800-talet. Var mina släktingar bodde 20 000 år sedan är ointressant.
Jag är mer intresserad av vad som händer i morgon. Följaktligen tycker jag att mitt blod är mycket mer intressant än mitt DNA. Det sista går nämligen inte att påverka. Mitt blod däremot är en äkta temperaturmätare på hur jag mår just nu och om jag har cancer eller HIV. Det är alltså inte slump att det ryktas att medlemmarna i Rolling Stones byter ut sitt gamla blod mot nytt friskt varje år. Friskt blod är lika effektivt som kokain om du vill må förträffligt. När min mamma var döende i cancer fick hon några gånger friskt blod och det hade en otrolig effekt.
Mamma överlevde inte kräftan, men sedan fyra år tillbaka är jag en passionerad blodgivare. För några veckor sedan skrev jag en krönika om detta här på Breakit och att blodgivarna borde gå ihop med med-tech och erbjuda dataanalys av mitt blod, samtidigt som jag ger bort detta. Snabbt blev jag kontaktad av det svenska nästan lika hajpade medtech-bolaget Werlabs som tyckte jag att skulle testa deras tjänst. Jag tackar sällan nej till mutliknade gåvor och det visade sig i tisdags morse att det räcker att skicka två matskedar blod för att få fram en tung analys från Karolinska. När jag ger blod till staten försvinner en knapp halvliter...
Welabs test av mitt blod visade grönt på det mesta, bortsett från mitt aningens förhöjda kolesterol-värde. Det är kanske inte så konstigt om man som jag dricker några glas vin varje dag. Vissa dagar ännu fler, men än tycks det långt till varningsfärgen rött.
Att göra Werlabs test kostar mellan 500 och 1 400 kronor och det är självklart att fler hade varit beredda att ge blod om denna kostnad kom ner en aning.
När jag skulle testa mitt blod var jag tvungen att besöka ett läkarhus i tredje Hötorgsskrapan på Sveavägen. Som av en händelse ligger denna mottagning mittemot Blodgivningscentralen där jag brukar ge blod. Att någon sticker in en nål i ens armväck är inte den härligaste av upplevelser och följaktligen började jag undersöka om detta gick att effektivisera. Tänk om man testade sitt blod och GAV BLOD samtidigt.
Men det går förstås inte. Stockholms landsting är snabba att meddela att det är HELT OMÖJLIGT. Enligt ett EU-direktiv har man nämligen kommit fram till att det enda sättet att ge blod är altruistiskt. Alltså för att du vill vara en GOD MÄNNISKA. Jag har läst direktivet och det är uppenbart att landstinget och EU inte lutar sig på vetenskaplig forskning utan förklaringen är helt enkelt byråkratisk. Att blanda in externa aktörer är jobbigt.
Blodgivningen i Sverige har sett ungefär likadan ut sedan 50-talet. Den största revolutionen är att jag i dag får ett SMS när mitt blod har nått en patient. Det finns planer på en app, men snabbt går det förstås inte. Jag kommer självfallet att fortsätta ge blod, men jag är övertygad om att väldigt många fler skulle ge blod om de kunde få någon form av digitalt kvitto på sitt hälsotillstånd, samtidigt som de gav blod. I dag får jag en pocketbok och en kopp kaffe jag inte vill ha.
Jag tycker att Werlabs analys av mitt blod är alldeles för lång och tråkig för att jag ska bli superengagerad. Men det är ändå sorgligt att de svenska landstingen inte är mer intresserade av att samarbeta med techbolag som Werlabs. Jag tänker inte bara på sjukvården utan även skolan borde få tydliga direktiv från regeringen att det låg i deras uppdrag att testa och utvärdera nya digitala tjänster och företag. Om det blir fel och kvaliteten sjunker så kan man återgå till det gamla systemet, men att reflexmässigt avfärda digitala nyheter som “det funkar inte för oss” är inte sunt.