Sydvästra Sverige, ett år sedan. Jag besöker ett av Sveriges största webbplatsprojekt och de som jobbar med det. En internationell miljö där engelska är det självklara arbetsspråket. Jag noterar bland allt fler jag möter en finsk brytning och frågar en av UX-designerna jag käkar lunch med: “Seems like quite many people from Finland on your teams?”
Hon svarade: “Haha, yeah more than half of the people here are from Helsinki. We are all Alumni from the now gone, once epic, Nokia. We are scattered now, all over the world on projects like this but Helsinki is not the same anymore.”
Det finns de som önskar livet ur Ericsson just nu. Och visst kan jag förstå ilskan över privatjet och höga ersättningar i ett bolag som tappar halva sitt börsvärde på 13 månader. Men att som Viggo Cavling ser det, som “bara goda nyheter för oss som läser Breakit” om Ericsson inte överlever sin kris är inte bara dumt och naivt. Det är ett farligt narrativ. Och ett konstigt resonemang. Det är som att den invandringspositiva globalisten skulle välkomna kriget i Syrien med argumentet “bra med nytt blod och befolkningsökning i Sverige”.
Även om effekten av ett elände är bra så ska vi inte hylla eländet i sig. Det är ett farligt narrativ för att det riskerar att leda in i ett patologiskt positivt tänkande och det har lett till en hel del elände genom åren.
Nej, Viggo Cavling, det hade varit så mycket bättre om Ericsson hade varit ett Apple, Cisco, Google eller IBM (som trots sin egen kris åtminstone har flera snabbväxande delar i sin portfölj. Heja Watson!).
Ekosystemet runt startups är en av de vanligaste förklaringarna till Silicon Valleys framgångar. I korthet handlar det om att det behöver finnas tillgång till kapital i tidiga skeden, tekniska högskolor, affärsänglar med tidigare erfarenheter, supportorganisationer och… storföretag. Och för alla som läst Walter Isaacsons ganska matiga Steve Jobs-biografi är det tydligt att Apple inte blivit Apple utan exempelvis Xerox.
Om Elon Musk hade bott i Uppsala och startat SpaceX där så hade nog frånvaron av möjligheten att rekrytera det bästa från Boeing och Lockheed varit ett rejält minus. Storföretagen behövs i ekosystemet. De fungerar, om inte annat, som ett slags praktiskt universitet för ingenjörer. Och erbjuder möjligheten för bolag som skalar upp globalt att växa snabbt och bygga nya techjättar.
Jag vet att det kan smärta för den som har Stockholm som centrum av sin värld att höra detta av en göteborgare: Stockholm är en liten stad, med ett konstigt hemspråk och en inte särskilt inkluderande attityd mot utlänningar belägen i utkanten av Europa. Allting vi kan göra för att skapa en intressantare och bredare arbetsmarknad för internationella talanger och deras medflyttande partners är sinnessjukt värdefullt. Vi behöver storföretagen. Och tänk på spinofferna, de flesta tänker inte på att Volvo som ju också en gång var en startup kom ur dåtidens göteborgslokala techjätte SKF.
Missförstå mig inte, i grunden är en av kapitalismens allra bästa sidor den fria konkurrensen och att underpresterande bolag slås ut. Det har skapat innovationer och möjligheter och om Ericsson gravt underpresterar så kan de mycket väl gå under med all rätt.
Men det finns ingen anledning att välkomna att de går under. Så mycket bättre i så fall om de kan resa sig igen, locka hit världens bästa talanger inom spetsteknik som AI och VR och utveckla talanger (gärna med pengar) som kan bli kloka änglar eller nya entreprenörer i det mycket känsliga ekosystem som precis börjar ta ordentlig form i Sveriges huvudstad. Allt som hjälper det ekosystemet ska vi vara mycket rädda om. Så kom igen Ericsson, skärp er, innovera och res er igen. För startup-Sveriges skull. Och, så att Viggo Cavling och jag själv kan fortsätta krönikera i startup-branschens hetaste nyhetsorgan. Och så att vi alla i den här branschen har större chanser att lyckas med våra ventures.