Först och främst vill jag säga tack för allt beröm efter första krönikan. Så gammal som jag är kan jag fortfarande rodna. Tack.
Men om vi skippar känslojunket – i den förra krönika implicerade jag att just nu kanske inte är den bästa tiden att hoppa av det välbetalda jobbet för att bli entreprenör. Åtminstone inte inom internettech och inte med målet att göra om världen.
Jag tänkte återknyta till detta ämne och fånga upp den så kallade röda tråden.
Vi har just avslutat (?) en sju år lång bullrun som skapat ett par rätt massiva semi-monopol i de flesta sektorerna inom tech. Det innebär att riskkurvan har förskjutits till din nackdel. Värderingarna på bolagen blir lägre, och det innebär i sin tur att du nog bör ta det litet lugnt med traditionella internetstartups framöver.
Jag tror att det fokus som har legat på “change the world” de senaste tio åren nu kommer att ersättas av startups som kanske är mindre intresserade av att förändra strukturer och mer intresserade av att göra en något mindre sak (av det enkla skälet att Buzzfeed är svårare att disrupta än vad Dagens Nyheter var och Uber är svårare att disrupta än taxibranschen). Buzzfeed och Uber är startups som drar nytta av felaktigheter eller rena missar hos de stor giganterna i de stora branscherna.
Sannolikt är stora delar av den lägre hängande frukten nu plockad.
Det innebär självfallet inte att det inte kommer att skapas stora företag som funkar extremt bra. Det enda jag hävdar är att i bransch efter bransch så har de stora strukturerna digitaliserats redan - eller är på väg att bli det med ett antal spelare väldigt aktiva.
Det här borde rimligen innebära något för finansiärerna också, eftersom de just nu sitter på mer pengar, eller åtminstone commitments, än någonsin tidigare – samtidigt som de måste börja klättra i träden för att hitta mer frukt.
Hur de än gör, så innebär det endera samma avkastning till ett högre risktagande, alternativt lägre avkastning till samma risk. Och detta samtidigt som räntorna på amerikanska statsobligationer troligen snart fortsätter sin sakta vandring uppåt.
Det är intressant.
På något sätt känns det som om det hela hänger ihop - techutvecklingen lägger ett deflationistiskt tryck över ekonomierna, riksbanker världen över köper tillgångar en masse och pengar flödar ut i marknaderna.
Teknikbarriärerna är lägre än någonsin, aldrig förr har idéerna varit större, tillgången på kapital för bra team är obegränsad, och förändringen sker, nästan, över natten.
Jag vet att alla nationalekonomer himlar med ögonen nu. Alla “vet” ju att det som skapade deflationstrycket var 2007 års finanskris, och därmed fallande råvaru- och i oljepriser.
Men som tillägg till det så inbillar jag mig att teknikutvecklingen faktiskt spelar en långt större roll vad gäller att sänka priset på pengar, som en följd av klart bättre effektivitetsutveckling än vad statistiken (än så länge) visar.
Det gäller framför allt den effektivitetsutveckling som följer av en global och transparent prissättning av det mesta, med tydliga och fungerande kanaler både på utbuds- och efterfrågesidan.
Bara för att ta ett exempel – bolaget Cint, som jag nyligen sålde, säljer 10.000 enkätintervjuer i sju länder där du är up- and running på 10 minuter i den målgrupp du vill nå.
Motsvarande SIFO-lösning tar 3-6 månader och sker när SIFO råkar ha anställda på plats, kostar tio gånger så mycket, med hänvisning till att urvalen är så mycket bättre (vilket nog bara Sveriges Radio och SIFO själva tror på).
Detta har hänt eller händer i sektor efter sektor - så självfallet skapas ett extremt tryck neråt på priserna.
I takt med att alla användare flyttar till de billigare och snabbare alternativen så får vi dessutom en effekt att besluten blir bättre och sker tidigare, något som i sin tur också effektiviserar ekonomierna.
Det här märks också på hur saker och ting börjar prissättas. Bra team, som försöker gå på de få stora problem i stora branscher som fortfarande finns kvar, får en galen värdering, eftersom alla pengar i världen söker sig dit. Samtidigt som en mängd idéer aldrig lämnar bordet eftersom de inte hittar finansiering, åtminstone inte bland “fin-VC:s”.
Egentligen är kanske skillnaden mellan pensionsförvaltning och gruvverksamhet minimal. På toppen av konjunkturen tas enorma investeringsbeslut (i pensionsförvaltarens fall genom att committa kapital till PE eller VC-sektorerna – de svenska AP-fonderna har mer eller mindre lyst med sin frånvaro i VC-sektorn sedan IT-kraschen till för att ett par år sedan. Det kan vara som så att det går att använda AP-fonderna som en prediktor på när det är dags att ta sig ur marknaden….)
Detta helt enkelt därför att det tar ett år eller två att övertyga investerarna att det är bra att investera nu, vilket då innebär att när pengarna väl kommer, så är marknaden borta.
Där är vi nu. Och det är bra för dig.
Du riskerar inte att få en halvkass idé finansierad som du inte riktigt orkar genomföra. Bättre att ta en kanonidé inom en mer begränsad sektor och göra den, snarare än att försöka förändra världen. Sitt på både händer och pengar, just nu är det inte läge att ha bråttom, varken att dra igång något eller att bränna för mycket pengar om man nu redan sitter i en startup. Håll i stålarna, um Gottes willen.
Anställ inte den där personen som verkar vara så sjukt bra men som kostar Taj Mahal - du kan lösa det med befintliga resurser. Säg nej till den stora gratiskunden som kommer att “öppna så många dörrar och tillfällen och leda till så många nya affärer, bara ni levererar först…".
Dock, om du nu envisas med att faktiskt vilja dra igång något, så tänkte jag i all min ödmjukhet försöka dela med mig framledes av mina egna erfarenheter efter fyra startups (nåja, en var ett intraprenörsskap….) med början i nästa krönika.
Maila mig gärna på bo@sote.mobi med förslag vad som kan vara intressantast att höra om.
Ps. Är det inte dags att vi nu kastar ut såväl “snabel-a” som “at” som uttryck och börjar använda de fullt fungerande uttrycken som “på”, “vid” eller “hos”? “Hos” är en fantastisk liten preposition som borde få ett nytt liv som inpekare till den domän man tillhör.